När jag går in i en lugnare version av ångestattack, då blir jag apatisk. Jag kan sitta på golvet och glo in i en vägg, nedhukad. Gunga fram och tillbaka för att komma ihåg att andas. Samtidigt som det blir svårare när ens knän pressas mot bröstkorgen. Det är ganska sjukt.Jag satt så igår, i en och en halv timme, samtidigt som jag grät. Och jag vet inte riktigt varför. Det finns inte någonting pågående i mitt liv som skulle kunna ge mig den reaktionen alls. Så jag undrar verkligen var den kom ifrån. Tråkigt med sådant, det ger mig barndomsminnen.En del saker löste sig igår, msn-sättet. Det fungerar ganska bra när man är för blödig för verklighetens face-to-face metod, som världsinvånarna sakta men säkert tappar.Idag så har jag funderat på att se på Lord of War. Jag har inte sett den sedan jag köpte den alls. Men den är fin. Mycket fin. Jag trivs med filmer som ger en lugn i de mest kaotiska situationer. Nicholas Cage i Lord of War är en sådan extremt lugnande karaktär.Jag kom precis hem för övrigt. Direkt satte jag mig och lyssnade på Joy Division. Lite manodeppigt, men det är för fin musik för att nonchaleras. Helt sprängfylld av känslor blir man. Mysigt, men påfrestande efterhannd. Inatt lyssnade jag och Daniel på NIN och var jätteledsna tillsammans, vi satt med en hushållspappersrulle på bordet framför soffan och grät. Vi drack Famous Grouse och gin. Inte blandat dock. Senare, framåt morgonen så såg vi på Casablanca. Jag kommer inte ihåg någonting. Daniel är den mest empatiska människa som finns, jag tror att han har magiska krafter som gör att han kan känna andras känslor in i minsta detalj.Själv är jag nog fortfarande full. Skickligt må jag säga. Dessutom ska jag hjälpa min mamma att baka bullar. Först av allt ska jag dricka kaffe.